Konsten att ha intressanta samtal på tåg är att etablera tillräckligt pålitliga och trygga gränser mellan de självbilder som presenteras [...] men också att upprätthålla en tillräckligt stor oklarhet kring den egna identiteten och agendan för att kommunikationen ska kunna sträcka sig bortom de konventionella fraserna. Liksom vid alla möten med främlingar som i förlängningen kan komma att leda till vänskap, är knepet att vara precis tillräckligt indiskret för att vara intressant men inte oroväckande, och precis tillräckligt originell för att vara spännande men inte hotfull.

Bill Jordan, Sex, pengar och makt

Hatten av för reservoarpennan. Skriv och- ritverktyget som med sin spänstiga spets skrapar ut bläcket över papperet på ett sätt så att man kan utläsa inte bara ord utan även få en uppfattning om personen som skrev. Spetsen på en reservoarpenna är som pickupnålen på en skivspelare fast tvärtom. Känsligt återger den sinnelag, stämning och humör. Reservoarpennan är inget för den som är bekväm. Jag tänker på bläckpåfyllningen. Konstruktionen är gammal och gör inte anspråk på att vara rationell eller praktisk. Därför ska man heller inte blanda gammalt och nytt genom att använda bläckpatron. Det tillhör idén med reservoarpennan att den fylls på från flaska. Varje påfyllning är unik. Bläckfläckarna man får på händerna hamnar aldrig på samma ställe. När pennan är tankad känner jag mig nyttig som om jag gjort ett jobb. Varje gång bläcket sinar dör pennan och jag ger den ett nytt liv. I motsats till många andra pennor går reservoarpennan att laga. Skaftet på min Montblanc sprack 1990 tre år efter jag köpte den i Berlin. Jag tog den till en butik i Lund. Bredvid mig stod fotografen Christer Strömholm och provskrev sin Montblanc som varit på reparation. Det tog inte lång tid förrän jag fick tillbaka min penna med ett nytt skaft. Men det dröjde många år innan jag återsåg Christer Strömholms Montblanc. Det var 2003 och den låg i en glasmonter på Malmö Konsthall. Fotografen hade dött året innan och man ställde ut hans handskrivna brev och andra ägodelar. Hatten av för Christer Strömholm.

Bilen är till och med en frihetsmaskin enligt centerpartiet. Detta trots att vi talar om ett utrymme som är bara några kvadratmeter stort. Friheten ligger i att när som helst kunna ta sig var som helst genom att köra längs de asfaltsträngar som lagts ut i naturen. Om man godtyckligt lämnar asfaltsträngen kanske man inte kommer upp igen för egen maskin. Det kallas att köra i diket och ger ingen frihet. Tänk istället på hur det är när man på vägarna möter hundratals andra människor i sina bilar. Ett slags kamratskap uppstår. Det kan bli tusentals ansikten, vagt skymtandes i halvdunklet bakom ratten. Alla lika ivriga att få utöva sin frihet. Genom sidorutorna passerar landskapet som en oskarp kuliss till bilradions diskussionsprogram. Det är svårt att förklara den här friheten märker jag men det är nog något psykologiskt. När man sjunker ner i bilfåtöljen försvinner all rastlöshet – man blir masserad av mikrovibrationerna från vägen och motorn. Kör man riktigt långt kan man bli så fri att man somnar och det är farligt. Det tycker säkert även centerpartiet. Inne i bilen kan man när som helst ge uttryck för sin otålighet genom att tuta, rusa motorn eller göra en häftig rörelse med ratten. Man vågar prata högt och säga rent ut vad man tycker om folk som inte blinkar eller kör för långsamt. Man kan försjunka i meditation medan asfalten försvinner under motorhuven. Egentligen är det bara vid ett tillfälle som friheten blir naggad i kanten: när det är dags att tanka. Då blir man (på ett lite obehagligt sätt) påmind om att man står i beroendeförhållande till den svarta navelsträng man sticker in i bilen. Och att siffrorna dansar iväg snabbare för varje år, ger inte heller någon frihetskänsla. Men det glömmer man så fort man satt sig bakom ratten igen och vridit om startnyckeln. Då är det omöjligt att tygla den bubblande och berusande känslan av gränslös frihet.

Hur byggs en evolution? Den byggs av det omedvetna, den går inte att planera. Det omedvetna är den högsta formen av intelligens, men idag dominerar det medvetna, det är en handikappad form av skapande. Det medvetna är reservaggregatet som sätts på när inget annat fungerar.

Fredrik Lindström, intervju i tidningen Vi

Dagens Sketch Crawl genomförde vi i Helsingborg bland festivalmänniskor med dimmig blick och stadigt grepp om ölburken. Titta gärna på fler teckningar som gjordes under dagen på andra platser i världen.

Så länge det funnits graffiti har väggar talat. Graffiti har varit med längre än böcker och tidningar och är till och med äldre än Hylands Hörna. Grottmålningarna i Lascaux till exempel, de bedöms av experterna på Wikipedia vara 17 000 år gamla. I antikens Pompeji hittar man både text och bild på stadens väggar. Ritoprat är inget nytt. Bilden visar ett lokalt exempel. Det är inte jag som skrivit orden utan troligtvis en kostymklädd man i sjuttioårsåldern doftande Old Spice. Han lutade sin käpp med silverhandtag mot väggen, plockade fram en krita ur västfickan och gick till verket. Han skulle just skriva sista ordet – namnet på den han önskade bli fri från – när han hörde någon närma sig. Snabbt satte han punkt och gick med raska kliv bort till sin svarta BMW och for iväg. Visst kan väggar tala.

Vad gör danskarna av hundarna de förbjudit?

I Pisa bjöd man in oss till lutande tornet och en halv cola.

Det är skönt när känslor dör –
som när ilsket surrande flugor
äntligen flyger ut genom sovrumsfönstret

–

Sedan, när allt har lagts till allt
har han lärt mig en sak till:
Min kärlek till honom
angår inte honom
och knappt mig heller
Att vi slåss och parerar här i
det lilla nuet
är en tillfällig sak

–

Det går inte ens till så att någon
vinner och någon förlorar, nej
hela slagfältet försvinner
under fötterna

En del av sorgen är den:
Det är snopet
när gamla antagonister dör

Det är som att välta brädet
till schacket eller fia –
sen kan ingen vinna

Marie Louise Ramnefalk, Lugna ner sig till det gråa

Sidocykeln patenterades 2005 av Michael Killian, en dataingenjör från Dublin (se bild) men redan 1879 hade den brittiske kaptenen S. Thompson utvecklat en liknande konstruktion. Zulukriget hade gått in i ett för britterna kritiskt skede och man var hårt pressad på alla flanker. Trupptransporter till stridszonerna var svåra att genomföra eftersom antalet hästar kraftigt decimerats. Soldaterna blev anfallna av Zuluer som lagt sig i bakhåll. Utan förvarning kunde en skur av pilar och spjut regna över de marscherande brittiska soldaterna och manfallet blev stort. Thompson insåg att förflyttningarna måste ske snabbare och utvecklade via telegramutbyte med den skotske cykelkonstruktören Kirkpatrick, en typ av cykel där ryttaren sitter sidledes. Efter mycket arbete (förmodligen under primitiva förhållanden) kunde Thompson sommaren 1879 presentera en prototyp för sina överordnade. Genom att i cykelkolonner låta varannan cykel ha ryttaren sittandes åt vänster och varannan åt höger, skulle soldaterna dels kunna spana mot Zulugömslen, dels kunna ge moteld med sina Martini-Henrygevär. Den färdiga konstruktionen planerades utföras i bästa Sheffieldstål med ekrar från Madison och mönstrade Dunlopringar. Trots att generalstaben var förtjust över idén rådde delade meningar om sadeln. Vissa ansåg att bara det bästa är gott nog till den brittiska kronans soldater och att det därför skulle vara en långfärdssadel från Lamplugh & Browns (med vaggfjäder). Alternativet var en enklare variant stoppad med tagel. Högste befälhavaren General Chelmsford avgjorde emellertid att tillverkningen av sadlarna skulle ske lokalt, hos en mekanisk verkstad i Durban som hans svåger hade startat efter att ha blivit sårad och delvis invalidiserad. Ritningarna skickades med kurir till Durban men det skulle ta lång tid innan de beställda stålrören, ekrarna och ringarna kunde levereras från London och då var kriget redan över. Efter kriget försvinner kapten Thompson ur cykelhistorien men ritningarna dök upp vid ett par tillfällen. Bland annat (osäkert om det var original eller kopior) 1946 under en auktion i Perth. Ritningarna ingick i ett dödsbo efter en industrimagnat som under en period i livet letat diamanter i Sydafrika. Detta faktum gör cykelhistoriker benägna att tro att ritningarna var äkta. Sedan dröjde det ända fram till 1970-talet innan konstruktionen åter såg dagens ljus (åtminstone dokumenterat). En fysikprofessor Larson vid universitetet i Austin, Texas byggde en sidocykel för att inför sina studenter “illustrera det mänskliga balanssinnets förhållande till gravitationen”. Han hade troligtvis ingen aning om konstruktionens historia utan sade sig ha blivit inspirerad av en teknisk tidskrift han funnit i universitetsbibliotekets arkiv. Fram till 2005 tillhörde sidocykeln det cykelhistoriska allmängodset där bland annat liggcyklar, höghjulingar och trehjulingar ingår och ständigt hittar nya uttolkare. Dock är Thompsons originalritningar från 1879 försvunna. Om de påträffades skulle de med all sannolikhet betinga ett högt samlarvärde.

Sanningen är att den [verkligheten] längtade efter att ge vika.

Jorge Luis Borges, Tlön, Uqbar, Orbis Tertius (Ficciones)

Du kanske säger att det inte är möjligt att vara både vanlig och helig. När man tänker på det viset är ens uppfattning ensidig. På japanska kallar vi någon som bara förstår en sida av saken för en tamban-kan, “någon som bär en skiva på axeln”. Eftersom du bär en stor skiva på din axel, kan du inte se vad som finns bakom. Du tror att du bara är en vanlig människa, men om du tar bort skivan kommer du att förstå. “Aha, jag är även Budda. Hur kan jag vara både Budda och vanlig människa? Fantastiskt!” Det är att bli upplyst.

Shunryu Suzuki, Not always so

Om man nu har det goda omdömet att skaffa sig en vältränad och muskulös kropp, varför sviker plötslig omdömet samma människa och får honom att visa upp sig inför omgivningen i åtsittande linne? Det finns inget bättre sätt att inbjuda till att hitta fel. Hans stela och utstuderade rörelser tillskriver man snabbt en överdriven självmedvetenhet. Försöker han skapa illusionen av en framgångsrik människa? I den trettiogradiga hettan bär jag själv långärmad skjorta. Min illusion går ut på att folk ska tro att jag inte svettas. Att jag trots hettan är sval. Kanske lurar jag någon, men inte muskelmannen. Han är i egenskap av posör mycket medveten om illusionstrick. Både sina egna och andras. Han föraktar givetvis min taniga kropp där det enda som buktar ut är magen. Han vet att jag avskriver honom som ytlig och pinsam. Precis så tänkte han själv förr i tiden när han såg vältränade män. Men månader i sällskap med bänkpress, hopprep, hantlar och latsdrag har gjort honom lugn och han är mer nöjd med sig själv nu än tidigare. Det är det han vill berätta med sin uppenbarelse: Kolla, jag mår bra. Det kan du också göra! Tack, jag mår redan bra, trots smala axlar och dubbelhaka. Jag har ingen lust att bli så förälskad i mitt yttre att jag alltid måste tänka på hur jag ser ut. Detta ”jag” som du nu åtskilliga gånger läst i texten vet alltid bäst – oavsett om det finns hos en muskelman eller hos en närsynt bokmal. Vissa tror att det bara finns ett enda (universellt) jag som vi alla delar och att skillnaderna vi ser inte alls har sitt ursprung i genuina olikheter utan kommer från nervösa tankar. I morgon fortsätter enligt uppgift värmen. Längst ner i min garderob tror jag det finns ett grönt linne.

När jag skriver något, försöker jag att inte förstå det. Jag anser att intelligens inte har mycket med en författares arbete att göra.

Jorge Luis Borges, This Craft of Verse