/…/ de ord som barnen lär sig bäst, dem de bäst förstår meningen av, dem de bäst tillämpar och gör eget bruk av, är just de ord som de lär sig utan förklarande lärare, innan den förklarande lärarens ankomst. Olika intellektuella inlärningsprocesser ger varierande resultat, men det som alla barn genomgående lär sig bäst är vad ingen lärare kan förklara för dem: deras modersmål. Man talar till barnen och kring barnen. De hör och registrerar, imiterar och repeterar, säger fel och korrigerar sig, lyckas av en slump och börjar om metodiskt, och vid en ålder som är alltför ung för att lärarna ska kunna börja med sina instruktioner är de nästan samtliga – oavsett kön, sociala villkor eller hudfärg – förmögna att förstå och tala sina föräldrars språk.

Jacques Rancière, Den okunnige läraren. Fem lektioner om intellektuell frigörelse.

Ballongfågeln har inga vingar men ändå flyger den. Genom att fylla en hudblåsa på ryggen med gas stiger den sakta vertikalt. Fågeln reglerar gasmängden genom små utsläpp och hamnar därmed på en höjd som känns bekväm. Dessa gasutsläpp har gett den smeknamnet pruttfågel. Under dagen svävar den stilla i luften, gärna intill en molnkant. När skymningen faller släpper ballongfågeln ut mer gas och dalar långsamt tilbaka ner till boet där den tillbringar kvällen med att titta på teve och äta stora mängder chips.

Magnoliorna i Lundagård. Snart slår blommorna ut. Det dröjer inte alls länge till. Bara ett litet, litet tag. En kort stund bara. För att vara mer precis – om ungefär fem månader. Det är inte ens ett halvår. Det går på ett kick. Inte sant?

I have attempted to develop my thinking in such a way that the work I’ve done is not me – not to confuse my feelings with what I produced. I didn’t want my work to be an exposure of my feelings. Abstract Expressionism was so lively – personal identity and painting were more or less the same, and I tried to operate the same way. But I found I couldn’t do anything that would be identical with my feelings. So I worked in such a way that I could say that it’s not me. That accounts for the separation.

* * *

In my early work, I tried to hide my personality, my psychological state, my emotions. This was partly due to my feelings about myself and partly due to my feelings about painting at the time. I sort of stuck to my guns for a while but eventually it seemed like a losing battle. Finally one must simply drop the reserve.

* * *

I don’t see any point in simply stating something that is easily available. But then that may just be my own psychology, a kind of negative position. It seems to me that if you avoid everything you can avoid, then you do what you can’t avoid doing, and you do what is helpless, and unavoidable. That seems to me more interesting than any other position at this moment – for me anyway.

* * *

Like drawing a straight line – you draw a straight line and it’s crooked and you draw another straight line on top of it and it’s crooked a different way and then you draw another one and eventually you have a very rich thing on your hands which is not a straight line. If you can do that it seems to me you are doing more than most people. The thing is, it is very difficult to know oneself whether one is doing that or not, whether you mean what you do; and there is the other problem of the way you do it and whether sometimes you do more than you mean or you do less than you mean. It’s very good if you can establish a language where it’s clear that that is what you are doing – that you do what you mean to do.

* * *

Sometimes I see it and then paint it. Other times I paint it and then see it. Both are impure situations, and I prefer neither. At every point in nature there is something to see. My work contains similar possibilities for the changing focus of the eye.

Jasper Johns

Är du beredd? Om några dagar börjar 2012 års version av allt. Jag hoppas du får uppleva fantasi, många idéer och inte minst frid i sinnet. Gott nytt år!

In December Urban Sketchers Skåne had its monthly sketch meeting in Helsingør or Elsinore in Denmark. From Kulturværftet, the newly built culture house of the city, we had a great view over Kronborg, the old castle where Shakespeare let his young, hot-headed protagonist Hamlet meet his tragic destiny.

Kulturværftet is built in and around an old shipyard, with the old building being surrounded by a glass construction. Sometimes you are inside the building, sometimes outside … without actually leaving the house. Old stuff like steel beams and rusty hoists are mixed with modern and chic interior decoration.

The view from Kulturværftet over the small harbour is magnificent, and we will be back when weather gets more benevolent.

En stjärnkock vet alla vad det är. Det är en kock som jobbar på stjärnkrog och helst lagar mat när tevekamerorna är riktade mot honom eller henne. Men varför har vi inte hört talas om stjärnlärare, stjärnstädare eller stjärnskomakare? Jag har nog inget svar på det. Stjärnurmakare finns det ju fast jag tror inte de gillar att ha teve-team på jobbet. Här intill har jag i alla fall försökt göra mig en bild av någon som trycker i sig det som stjärnkockarna lagar – nämligen stjärnätaren.

Så här högt vore alldeles lagom att kunna flyga. Det är ungefär på den här höjden som jag brukar glida fram utan att nudda marken när jag drömmer. Till dig som funderar över varför det ofta finns nonchalant utplacerade färgstänk på akvareller kan jag meddela att det gula ovan är grönsakssoppa.

Frukten som botaniskt sett är ett bär, läser jag på Wikipedia och undrar var gränsen för värdelöst vetande går.

Bilar – vad vore gatukorsningar utan dem? Det regniga vädret inbjuder till att måla vått i vått. Vått i vått är inget jag snappat upp från ungarna på badstranden en solig sommardag utan en teknisk term. Det vet alla som försökt sig på akvarellmålning. Vått i vått är akvarellistens formel 1 – den svåraste tekniken där det är busenkelt att tappa herraväldet och slira av banan. Den här skissen for av vägen redan när jag ritade bilens proportioner i blyerts. Det är därför den ser lite krockad ut. Men det är ingen fara, vi kör snart ett nytt race.

Hårmodet att se ut som om man just stigit upp ur sängen är gammalt men håller sig envist kvar. Med gel, vax och andra kemikalier får vi håret att spreta så som det förmodligen gjorde av sig självt på den tiden när vi lät det gå fjorton dagar mellan schamponeringarna. Vilket påminner mig om sönderslitna jeans som också blivit populära igen. Vi har möjlighet både att tvätta håret varje dag och att bära hela byxor, men vi vill inte det ska synas. Eller rättare sagt, vi vill visa att vi vågar utmana normen. Vi vill inte framstå som alltför medgörliga eller konformistiska. Det är en balansgång för ingen får ju ens misstänka att vi inte har råd att tvätta oss eller bära hela kläder. Det vore enbart skamligt. Kanske har det med individens förhållande till flocken att göra? Visst, men de nonkonformistiska utgör ju också en grupp. Det här är antagligen en trasslig historia att reda ut. Vi tar det i ett annat inlägg längre fram, när jag kammat mig.

En skiss – en övning i balans och begriplighet. Det tomma torget som metafor för den inre ödsligheten … ensamheten som vi hoppas är övergående … hmm … staden som bjuder på en gemensam upplevelse av det individuella … tomheten varur allt föds och dit allt ska återvända. Så, nu har jag även övat mig på krångligt konstnärssnack.

Färger sitter oftast på objekt omkring oss. Vi kopplar ihop färg och objekt och tänker till exempel: En lila päls? Nej, det finns inte. När man målar och själv orkestrerar nyanser och valörer kombinerat med volymer och former inser man att allt är möjligt. Med akvarellfärg kan man blanda den ena nyansen efter den andra och ömsom bli häpen ömsom hänförd. Det är på något vis gränslöst. En kulen vinterdag som denna när koma och depp lurar om hörnet, är det en uppiggande sysselsättning.

Ibland är det tillfredsställande att nedgradera istället för att uppgradera. Länge har jag använt en app i mobilen för att ta tid vid äggkokning, tupplurar och liknande. Den stora insikten kom när jag häromdagen köpte en mekanisk ”äggaklocka” på Konsum för en tjuga. Redan vid första pastakoket upptäckte jag hur mycket enklare det var att mäta tid med hjälp av kugghjul och ringklocka: vrid ratten till önskad tidsmarkering – det är allt. Inget blodtryckshöjande pill på den tryckkänsliga skärmen med menyer, undermenyer och annat trams. Vilka framsteg människan gjorde innan datorerna tilläts krånga till det som i grunden är enkelt. Tillbaka till grottorna! Okej, där tog jag kanske i en aning.

Fallskärmar har funnits länge. Nu är de omoderna och borde skrotas. Inte bara för att de är dyra utan också för att de antyder en höjdskillnad mellan vd och övrig personal som inte existerar. Att själv ta hela smällen är inte heller modernt. Så vad gör man som chef när rädslan för att bli satt på bar backe förvandlar en till girigbuk? Flythjälp heter det nya. Men jag vet inte riktigt hur flythjälpen ska fungera eller se ut. Se vidstående skiss som ett första designutkast.